Livspussel
När jag va liten la vi ett stort pussel. Har funderat högt över om det var 1000 eller 10 000-bitars, men efter att en klok sa att jag förmodligen upplevde allt mycket större som liten har jag konstaterat att det var ett 1000-bitarspussel. Vi hade det på allrumsbordet på övervåningen och hela familjen hjälpte till, när man inte hade nåt att göra gick man dit o la några bitar.
Jag kommer såväl ihåg hur gärna jag ville vara med och lägga sista biten. Så jag berättade för alla att ingen fick lägga sista biten om jag inte var med. När det slutligen bildade det fina landskapsmotivet satte vi fast pusslet på en träskiva och hade som tavla på väggen. Aldrig gick det sönder. Antagligen berodde det på att ingen pusselbit saknades, ingen bit låg fel, hela pusslet var ihopsatt med viss kärlek och noggrannhet.
Är det på det viset man ska bygga upp sitt liv? Som ett pussel. Först leta upp varje pusselbit som ska vara med, sen få ordning på röran och lägga dom rätt i tur ordning. Man vet ju hur många gånger man tror att en pusselbit ska sitta "just där" men så passar den inte. Måste man pröva sej fram lika mycket i verkliga livet också?
För att hålla ihop detta livspussel när man tycker sej ha hittat alla bitar på rätt plats måste man då klistra ihop det på något vis? Även ett ihoplagt pussel är ju ömtåligt... Eller så sitter alla bitar stenhårt när man väl gjort det rätt.
Tror jag ska gå och köpa ett pussel.
